Om ETA och oro

För två dagar sen meddelade den baskiska terroristorganisationen ETA att de brutit vapenvilan från mars 2006. I egentlig mening var den ju redan bruten med tanke på bomben i Barajas parkeringshus den 30 december, men terroristerna menar att den aktionen var till för att lägga tryck på förhandlignarna och inte ska ses som att vilan var bruten, vilket visar vilken snedvriden bild de har av fredliga förhandlingar.

Enligt spanska dagstidningar pekar allt på att det är en ny generation terrorister som nu laddat vapnen. Den äldre generationen som hamnat bakom lås och bom är mer inne på förhandling, men tyvärr verkar det inte som att det är de som bestämmer längre.

Det här stora steget bakåt är både sorgligt och förargande. Spanien hade öppnat upp för förhandlingar för tredje gången och möttes av ännu ett terroristdåd, och nu en bruten vapenvila. Tror det kommer dröja mycket länge innan man kommer till den punkten igen, och det blir alla spanjorer lidande av.

Det vred till sig i magen när jag nåddes av nyheten, och på några millisekunder spred sig oron upp genom ryggraden. Jag är väl mest rädd att det ska hända D någonting, trots att jag åker omkring inne i stan hela dagarna och han bara åker pendel till och från jobbet utanför stan. Men sedan den 11 mars 2004 vet jag att antalet vakter (i uniform och civilklädda) har mångdubblats på alla publika transportmedel, och dessutom riktar sig ETA mot speciella målgrupper och skickar ut varningar. Ändå bröt de mitt invaggade lugn, och påminde mig om att också mitt paradis har sina nackdelar.

Andra bloggar om: Spanien, ETA, terrorism, vapenvila, Baskien