Stand up

I fredag var vi på Giggling Guiri, en stand up klubb med engelsktalande komiker. Kvällens artist hette Adam Hills och varken D eller jag var beredda på att det skulle vara så bra. Det var gapskratt var femte sekund i nästan två timmar, som värsta träningspasset fast för ansiktet.



Giggling Guiri har föreställningar då och då. I november har de tjejmånad med två kvinnliga komiker och workshops där man kan lära sig att använda skämt som en naturlig del av muntliga framträdanden. Låter kul.

Not. Guiri är spansk slang för utlänning/turist.

Ge mig mina mandariner

Jag avskyr att handla mat här och drar mig in i det sista för att göra det. Man kan aldrig planera någon maträtt eftersom det är omöjligt att räkna ut vilka råvaror som kommer finnas. Kön ska vi inte ens tala om. Här snackar vi minst en timme, jag överväger inte ens att handla utan min Ipod.

Igår hade jag lassat ner en massa gott och nyttigt i korgen. Hade varit ursugen på mandariner hela dagen, och eftersom jag i stort sett inte kan äta något gott nu när jag inte äter gluten längre, så är mandariner bokstavligen mitt guld. Och vad händer. Mandarinjävlarna åker ner i någon annans matkasse och jag märker inget förrän jag kommer hem. (Självklart står de med på kvittot och jag har alltså pröjsat för dem)

Nu kommer vi till biten som gör mig lite rädd. Att jag kan ha kasst närminne när jag är trött är jag väl medveten om. Men att jag nästan börjar gråta bara för att jag har glömt några små mandariner i affären, det är läskigt. Alla vet att jag är blödig men det är inte ok att gråta över spilld frukt. Panikringde D och pressade honom att stanna för att handla mandariner på hemvägen.

En timme senare kommer han hem. Utan mandariner. Det var tydligen för lång kö.

Idag hade de erbjudande på fruktaffären på vårt lilla torg. 2 kilo för 2 euro. Jag ser det som ett tecken från gud :)

TVn tar min man

Är det inte la liga så är det bannemej Champions league. Inte minns jag att det var så här mycket "bra matcher" när vi bodde i Sverige :)

Fast ärsh, fotboll på tv innebär att jag får en kväll med Sex and the City. Inte helt fel det heller.

13 rosor

Igår var vi på bio och såg den spanska filmen Las 13 rosas, 13 rosor. Filmen, som är baserad på riktiga händelser, utspelar sig i Madrid strax efter inbördeskriget, och följer 13 unga tjejers liv från motståndsrörelsen till arkebuseringsmuren. Bitvis ganska rått, men man fick en fin bild av ett gammalt Madrid, och man blev arg. O så arg.

Har aldrig varit med om att så många grät på bio någon gång. När eftertexterna började rulla blev det helt tyst. Det var en tryckt stämning och det ända som hördes var snörvlanden. Det behövs mer film som verkligen känns.



Vill du läsa mer?
La corta vida de trece rosas, reportage från 2005 ur El País, av Lola Huete Machado.
Här grävs sanningen om kriget fram, artikel från 2004 ur DN, av Nathan Shachar.

Parque de Atracciones

Parque de Atracciones de Madrid gjorde vår dag igår.

Det var över fem år sen jag var på ett nöjesfält. Jag hade nästan glömt bort hur kul det är att slungas upp och ner i luften, vara beredd på en säker död för en sekund och i nästa skrika för full hals, hög på adrenalin.




Parque de Atracciones är öppet 12-24 på lördagar och söndagar hela vintern. Ett åkband kostar 26 € för vuxna över 7 år.

El Pardo

Förra lördagen var det dags för lite spansk historia igen. Vi tog bussen från Moncloa till El Pardo, där det kungliga slottet ligger. Det finns ett slott i Madrid också, men det är mer av ett show-off som används vid finbesök. El Pardo är the real thing, för det är där kungafamiljen bor på riktigt och det var där Franco höll till.

Byn el Pardo ligger bara 15 minuter utanför Madrid, och känns som ett långsamt döende francofäste. Stora torget heter fortfarande Plaza de Caldillo, som kan översättas med härskarens, eller varför inte fürherns, torg.

I det kungliga slottet i Madrid är bara ett fåtal rum öppna för allmänheten, men på el Pardo får man se mycket mer. Alla besöka är guidade (tyvärr vet jag inte om de har några turer på engelska) och man fick så både de nyrenoverade delarna av slottet, med microvågsugn och plasmatv, och Francos gamla orörda sovrum, skinnfotöljen där han tittade på TV innan han gick och lade sig och skrivbordet där han arbetade. Lite kusligt var det.

På slottet finns det också mycket sevärd konst, framförallt av Goya.

En guidad visning av El Pardo kostar 4 €, slottet är öppet 10.30-17.45 på vardagar och 10.00-14.30 på helger.

Dia de la hispanidad

I fredags var det Dia de la hispanidad. Man firar spanjorernas ankomst till Amerika med att visa att musklerna fortfarande är spänstiga. Med andra ord är det militärer, vapen och nationell svulstighet (allt det som Sverige inte är) som skjuts fram.

D var och såg den stora militärparaden på Castellana och blev riktigt chockad (han har tack och lov inte gjort lumpen), inte hade han förväntat sig att få se pansarvagnar och raketskjutare på gatorna, men nån gång ska väl vara den första.

Alcalá de Henares

Förra veckan det medeltidsfestival i Alcalá de Henares. Jag hade blivit tipsad av en vän på jobbet och på söndagen tog vi pendeln dit, det tar 40 minuter från Recoletos. Vi började besöket med att äta och det var väl ungefär allt vi gjorde under hela dan. Med en cider i handen gick vi omkring och nöt i solen, fick med oss en jättegod korv (spanien är mycket för korvar), nötter, te, kakor och godis hem.







Alcalá de Henares är också staden där Cervantes föddes, så vi kollade in hans barndomshem, men det var inte så mycket att se därinne. Staden var jättemysig, men låga hus (bara två våningar) och en massa småtorg, en perfekt plats att fördriva en söndag när man vill komma bort från stan.

Hitta tiden

Å, jag har så mycket att skriva om. Har varit på en medeltidsmarknad och moffat husmanskost, provat en ny mexikansk restaurang och dssutom händer det en massa spännande saker i Spanien just nu. Hoppas jag får en stund över så att jag hinner berätta om allting.

Kvällarna går så fort här. Man kommer hem sent och det är så mycket som MÅSTE göras...

Caminando por la vida

Idag har vi varit på Habitat och köpt sänglampor, nu är det mellanladdning innan vi ska ut o käka mex-middag med en vän. Då passar det bra med lite svänging musik som den här låten med Melendi. Videon är sådär härligt spanskt tacky som de flesta inhemska underhållningsprogrammen.

Morgon på banken

Om en liten stund ska jag gå och hänga på dörren till banken. Vet inte hur jag lyckats välja den enda bank som inte har kvällsöppet en enda dag i veckan. Men annars verkar de faktiskt bra.

Sist jag var där var innan jag skaffade NIE nummer, så jag kunde bara öppna ett konto för icke residentiella. Det har gjort att systemet uppfattar mig som en spanjor utan bostad i Spanien, när jag i själv verket är en svensk bosatt i just Spanien. All min post kommer hem till Oxelösund och det är ju inte särskilt praktiskt.

Idag ska jag öppna mitt riktiga konto, få internetbank och kort, så skönt att slippa swedbanks usla tiokronorsavgift för varje uttag.

Ska också skicka ut en varning för ING, en bank som verkar värva mycket nya kunder nu. En tjej som jag känner öppnade ett lönekonto där men när hon skulle röra pengarna krävdes ett till dokument (något för EU-medborgare). Dokumentet tar 6 månader att söka och banken låter henne inte röra sina egna pengar under tiden. Då är det lagom kul att föra sina argument i en telefonlur med en arrogant spanjor i andra änden.

Ha en fin dag!

Ge mig ditt Stockholm

Känner du Stockholm?

Då behöver jag din hjälp. Jag ska skriva ett reportage till nästa månads European Vibe och behöver dina bästa tips på vad man ska göra under en helg i stan. Allt från sköna barer till roliga museer och platser man bara måste besöka, gärna lite off turiststråken.

Kommentera eller dra iväg ett mail till:

lasueca.blogg@gmail.com

Foto: R Ryan, Image Bank Sweden.

Spaniens hörn av kontraster

Nu är det nya numret av European Vibe ute, där kan man läsa min artikel om Santiago de Compostela. Tidningen finns att plocka upp gratis överallt i Madrid, och så kan man läsa den här på webben.

Se Salvador

På Ds spanskalärares inrådan såg vi en alldeles hemsk film igår, som jag inte kan sluta tänka på. Salvador handlar om den sista personen som avrättades under Francos diktatur, och ironiskt nog så fick han sitt straff kort innan Franco avled och alla krigsfångar släpptes fria. Salvador Puig Antich dömdes till döden genom garrotering för att ha skjutit ihjäl en polisman, efter att först själv ha blivit skjuten med nio skott.

Jag är tveksam till om jag sett en film så fylld av smärta förut. Tanken att det går omkring folk på gatorna här, som långsamt dragit in en tjock skruv i någons nacke, och inte blivit straffad för det, är så obehaglig att jag inte riktigt vågar släppa fram den. Undrar hur alla som blev utsatta för förtrycket orkade förlåta, eller har de gjort det?

Det bör kanske nämnas att historien är väldigt omtvistad i Spainen. Många tycker att Salavdor framställs som en hollywoodhjälte och att hela storyn är förskönad. Men vare sig det stämmer eller ej så mördades och torterades en massa människor på bestialiska sätt på grund av sina åsikter, de dömdes i förutbestämda rättegångar och människorna som begick de egentliga brotten har än idag inte straffats. Det är de tankarna som blir kvar i huvudet när man ser Salvador, fakta som inga hollywoodtrix i världen kan försköna.



Bilden på riktiga Salvador kommer från Canzoni contra la guerra.