En äkta turist...

...kände jag mig som igår när vi var på tjurfäktning. Har funderat mycket över det innan. Vad man ska tycka, hur man ska känna och reagera.

Morlapaniken har man ju med sig hemmifrån. Man ska inte tycka om tjurfäktning. Men faktum är att det inte är någon som bryr sig här nere. Det är en tradition, men absolut inte lika laddat som jag tror att det är för många svenskar. Bland spanjorer i min egen ålder är det väldig få som är intresserade över huvud taget, och om det inte var för turisterna (som jag själv), tvivlar jag på att arenan skulle fyllas alls.

Hur var det då? Jo, ungefär som på TV (fäktningen sänds på betalkanalen canal+). Framförallt var det kul att uppleva själva speltaklet runtomkring. Komma upp ur tunnelbanan och se skyltarna om att det är utsålt. Köpa biljetter för tredubbla priset av en inrökt gubbe med abbonerad plats (abonnerade platser är för riktiga fans och får inte säljas :)). Hyra blanknötta läderkuddar så man slipper sitta direkt på stenläktaren, sitta så tätt att man har knäna på personen bakom vid axlarna, och en gubbe sittandes mellan sina egna knän. Höra tystnaden och chipstuggandet när den mörklockige matadoren når punkten då han ska sticka svärdet i tjuren. Sen se hur han mottager folks jubel, plockar upp blommorna han får kastade till sig och ger dem en klyshig sniff.

Publiken är ständigt medverkande under en tjurfäktning, det märkte jag igår. Det är publikens bu eller bä som avgör om picadoren får göra ett snitt till, om matadoren ska fortsätta trötta ut tjuren eller om det är dags för den avgörande stöten. De är inte sena att ställa sig på tjurens sida om matadoren orsakar onödigt lidande. Några gånger tyckte jag ändå att det var jobbigt att matadoren inte fick till en bra träff. Det kröp i kroppen och man ville bara att det skulle ta slut.
Riktiga fans ser ju fäktningen som en konstart, något som jag förstår då det finns många riktigt vackra ögonblick av estetik och ömsesidig respekt mellan tjuren och matadoren. Däremot har jag själv svårt att se hela matchen som konst. Förmodligen för att jag är uppväxt med normala värderingar, nämligen att det är fel att döda djur för nöje.

Tjurfäktningstjurarna har förmodligen ett bra mycket bättre liv jämfört med alla andra djur som vi plågar för att kunna äta gott. Ett argument som man kan diskutera länge, men inte utan att snabbt tappa kulturaspekten, som vi nog ändå inte kan förstå som svenskar, eller moderna männsikor överhuvudtaget.

Arenan i Madrid heter Ventas och tar ungefär 10 000 personer, vilket gör den till världens största. Tjurfäktningarna drar igång på festivalen San Isidro i maj och fortsätter varje söndag ända in i september. Tre matadorer uppträder varje gång, de möter två tjurar var.

Biljetter kan köpas på förväg via FNAC, men under San Isidro är det utsålt sedan länge. Ett litet antal biljetter släpps först några timmar innan och går att köpa vid arenan. Om de är slut får man vända sig till någon av gubbarna med abonnemang och i stället för 5-7 euro punga ut med 15-20. That's spain!