Vackrast i världen

Kanske hade det varit lättare att lämna mitt Sörmland och Sverige om det inte hade varit så sällsamt vackert. Det finns verkligen inget som går upp mot våra skogar, vårt hav och våra ängar.

I morgon går planet tillbaka till Madrid, och kommer lämna en liten bit av mig kvar här hemma, så som det alltid gör när man saknar något. Man vänjer sig nog aldrig av med att vara utan familjen, tänkte jag när jag satt och blinkade bort tårarna på bussen in till D. Att lyssna på musik (som jag alltid gör på bussen) var inte att tänka på. Going home får vänta tills jag är tillbaks.

Jaja, i morgon hoppas jag kunna skriva ett gladare inlägg om att vara tillbaka, nu vill jag mest ha hela resan och omställningen avklarad.